Holmön is da shit! *Varning för skiiiiiiiiiitlååååååååååångt inlägg*

Är precis hemkommen från en underbart trevlig kväll i mycket gott sällskap! Holmön är tydligen känt för att vara Sveriges soligaste ö enligt en hemlig källa (min vän Anneli). Men det verkade inte stämma ikväll... solen var inte framme en enda gång, det var grått, molnigt och kallt, men tack o lov inget regn. Vi fick agera solstrålar istället! Och det funkade bra för vi var alla glada!

Visaftonen inleddes med Oppoppopporkestern. En grymt härlig orkester i 40 tals anda, de lät precis som tagna ur en gammal svartvit film... checka in här och lyssna: http://www.oppoppopporkestern.se/. Sedan var det 2 finska snubbar som gick upp på scenen, inte så värst bra så jag tänker inte nämna deras namn... vi gick och käkade istället. Jag, Kristina och Urban. Anneli satt kvar med grabbarna. Vi hamnade på en pub där det stod 4 härliga norrlandsgubbar och hängde. De hade rutiga flanellskjortor och skrönade på riktig bred norrländska. Puben var inredd med stora bjälkar som väggar. På borden stod det tända ljus. Det kändes som att vi var långt uppe i norraste Norrland och med i filmen "Pistvakt". Jag iakttog dem roat och tänkte att snart kommer alla mina fördomar att besannas! Och precis när jag tänkte det hände det... de beställde... Norrlands Guld! :D

När vi slängt i oss våra hamburgertallrikar vände vi tillbaka till folket och visorna. Vi språkades lite med A-K, Daniel, Johannes och Erika. (Hoppas ni inblandade inte har något emot att era namn står i min blogg, jag tänker inte skriva vart ni bor iaf, jag lovar).

Sedan såg jag halvgreken som jag träffade på en fest en gång... jag vet vad han heter men jag kallar honom Tess... aaaoa aaaoa... (nej haha, vad jag tänkte skriva var att jag vet vad han heter men jag kan inte stava hans namn).

De som spelade när vi kom tillbaka var Perssons Pack, de var rätt tuffa. En av dem hade skägg och solbrillor och hade ciggen i munnen medan han spelade på gitarren... snacka om stenhård image!

Sist men absolut inte minst. Kanske kroppsligt men absolut inte artistligt. Faktum var att det var henne jag hade väntat mest av alla på att se! Laleh! En riktigt spontan, underhållande, flummig, underfundig, sprudlande och glad aritst med nära publik kontakt! Oj, det lät precis som något en musik skribent skulle kunna ha skrivit i Expressen. Nåväl hon var grym!

Vi skyndade oss sedan för att komma med färjan tillbaka. Det var redan en lång kö. Som blev bredare pga att folk trängde sig före. 170 fick plats. Hoppas, hoppas vi kommer med. Efter en lång väntan fick vi äntligen stiga på! Jag gick upp på däck för att jag mådde så illa av att sitta inne i färjan på dit vägen. Däruppe var det smockfullt. Men jag skymtade en liten plats för en liten rumpa. Jag frågade folket som satt där om de kunde trycka ihop sig lite så att jag fick plats. Vilket de så snällt gjorde. Min rumpa fick tack o lov plats trots att den inte är så liten.

De som satt bredvid mig verkade vara hur trevliga som helst. Jag satt och smyglyssnade på deras konversation och kände starkt att jag ville vara med i samtalet. Plötsligt så fick de syn på deras vänner på kajen som gick före alla andra i kön! De hade ett vip kort runt halsen, vilket även de som jag satt bredvid hade. Aha, nu klickade det. "Så ni får förmånen att gå före alla i kön pga av att ni uppträtt på ön" sa jag. Med den enkla meningen inleddes början på ett mycket trevligt samtal. De jag satt bredvid var alltså Oppoppopporkestern men i vanliga kläder, på scenen hade de haft 40-tals kläder. Jag sa att jag diggade deras musikstil och att jag gillade 40-tals stilen... vi började snacka om hur snygga människor var på den tiden. Säkerligen pga av att alla foton och filmer var svartvita. Sedan kom vi in på hur det kom sig att de hade startat denna orkester. Var de var ifrån. Var jag var ifrån. Vad jag gjorde i Umeå. Sedan pratade vi om Laleh, Di-Leva, en professor i cementblandning, Greys-Anatomy. Vi pratade på om allt möjligt. De var otroligt sköna männsikor och väldigt lätta att prata med! När färjan kommit fram till land igen sa jag till dem att det var riktigt kul att få prata med dem. De svarade att de också tyckte det var kul att få prata med mig!

De andra skrattade när jag berättade vad jag precis varit med om! Så typiskt dig Elsa!

Jag har nämligen tidigare varit med om händelser där jag stött ihop med folk som jag trott varit vanligt folk och som jag därför pratat på med som att det vore vem som helst. Men efteråt har jag fått veta att jag just stått och pratat med Landshövdingen och hans fru i Umeå och Högste hönset för NUS!

Jaja, alla är vi ju bara människor när allt kommer omkring. Men det skadar ju för den skull inte att vara lite mer upplyst!