3 saker jag är sugen på

1. Flytta till en egen lya igen
2. Resa till ställen jag aldrig varit på
3. Bli smal

Dagens musiktips:

"En hand i himlen" av Jonathan Johansson

...

FAN!
Får man skriva så? Trots att man är kristen?
Vilken skitdag! Bokstavligt talat alltså!
Fast för att vara lite rättvis mot denna dag, så har den faktiskt inte varit helt genomrutten. Skriver jag redan på 4:e raden, efter att ha typ börjat med att det varit jordens sämsta dag, haha. Ja men låt mig förklara lite. Dagen har innehållit mycket skit (bajs alltså) därav skitdag. Men det var ju förstås inte hela sanningen, för den har innehållit en hel del annat "skit" också. Och det är den andra skiten som fått mig att tappa humöret! Nämligen den förbaskade kollektivtrafiken i östgötaland! Den suger hästballe! (Nej, usch vad kommer det för otäcka ord från mig???!!)

Tänk er in i detta scenario: massvis av folk som trängs på den nyinförda spårvagnen, så att man inte får någon sittplats, och så stannar den med jämna mellanrum, alldeles för länge, pågrund av en massa sugiga saker, och så går den inte hela vägen, så man måste byta till buss, men bytet är inte synkat så man får stå ute i kylan och frysa häcken av sig tills bussen finally kommer, fuck! Så sjukt irriterande!.... Nej nu ska jag inte vara en sådan där bittertant som bara klagar. Jag sätter punkt där. Så.
Jag vet faktiskt inte om detta lilla inlägg gjorde någon skillnad. På mitt humör alltså. Mjah.

Så, vad ska då Elsa göra resten av kvällen? Sura i ett hörn? Nejdå, jag tänker faktiskt bege mig upp till övervåningen med raska kliv, burra in mig i ett gosigt täcke och spela supermario på supernintendo (planen är att varva det) och så ska jag äta vit marabouchoklad.

Vad ska ni göra?

Godkväll!

Idag har jag varit riktigt huslig ska ni veta! Jag har städat mitt rum, stickat på mina "mormorstofflor", cyklat till netto och handlat, lagat två pajer, bakat cupcakes och så har jag haft besök av en fin person.

Nu tror jag att jag ska slappa resten av kvällen framför tv:n, fortsätta på min stickning eventuellt och sedan invänta Beck som börjar kl. 21.00.

Förresten, vad tycker ni om min blogg? Är det något ni saknar som jag borde skriva om eller borde jag ha fler bilder?

Jag har ett minne

av när jag och familjen är på en restaurang uppe i Västerbotten. Jag är kanske 10 år. Alla i familjen beställer spaghetti och köttfärsås. Av den enkla anledningen att det är billigast på menyn. När vi väl får in maten efter många minuters väntan och ska börja hugga in så upptäcker mormor att hon har ett hårstrå i köttfärssåsen. I samma veva så känner jag ett strävt hårstrå på tungan som jag drar ut och tittar på, säkert 20 cm långt! Och sedan får även syster, mor och far smaka på den hemska upplevelsen av hårstrån i maten. Bror och syster nr 2 minns jag inte hur det gick för. Men jag minns att det var en hel massa hårstrån iallafall.
Vi klagar ju givetvis på detta! Och kyparen ber så hemskt mycket om ursäkt och säger att vi ska få en rejäl kompensation. När vi sitter där och väntar på vad kyparn ska komma tillbaka med byggs förväntningarna upp. Kanske får vi avdrag på notan, i "bästa fall" får vi in en helt ny rätt som är helt utan hårstrån, eller så får vi presentkort på att äta där igen (vilket i och för sig inte var en av de högsta förväntingarna) eller så får vi en jättesmarrig bakelse?

När kyparen kommer tillbaka. Håller han i ett fat. På det här fatet ligger 7 st ballerinakex. Ett till oss var.

Behöver jag ens nämna att vi aldrig satte vår fot där igen?

LÄS INTE DETTA!

Neeej! Jag luktar svett och klockan är mycket. Varför har jag så svårt för att gå och lägga mig ibland? Är det förresten något jag hatar mer än något annat så är det svettlukt! Så jag måste tyvärr gå en sväng till toaletten igen och tvätta av mig eländet. Sen ska jag sussa sött. Och förhoppningsvis drömma något kul.
För övrigt så har det varit en bra dag. Har inte haft ihjäl någon på jobbet, och så har jag åkt pendel till Mjölby, för att jag kände mer för att sova än för att gå av i ett regnigt Linköping. Har även lyssnat på en braig kör.

GÅD NAJT ÄVÄRYBÅDY!

Ett fjärran land

Ibland drömmer jag mig bort, långt långt bort till ett fjärran land.
I det landet finns en stad, där tiden stått still sedan 1800-talet. En bit utanför staden ligger en djup trollik skog. Solen skiner alltid igenom där i ljusa strimmor mellan trädens stammar. På ängarna dansar älvorna runtomkring i lätta rörelser på daggtäckta grässtrån. Långt bort från den djupa skogen och ängarna ligger en stor varm dal med majestätiska berg intill. Vid det högsta berget ligger en vacker sjö med näckrosor som glittrar. Vid sjöns kant ligger en ljus träeka. Som väntar på mig. Jag sätter mig i den och ror ut på sjön. Jag ror förbi berget och häpnas av den vackra natur som omger mig på bägge sidor. Blommor och träd av alla de slag. Några rådjur står och betar av allt det gröna. Lite längre fram kommer jag till ett vattenfall. Jag stannar till där ett slag, kupar mina händer och dricker av det söta vattnet. När sjön tar slut, tar en skog vid igen. Jag stiger ur ekan och går på en stig. Stigen leder mig uppför ett berg. På min vandring stannar jag ibland till och njuter av den fina utsikten från berget. Väl uppe tornar ett sagolikt slott upp sig. Det lyser där inne. Jag går in med försiktiga steg...

Ingen titel

Ett litet avslöjande...

Jag är sjukt perfektionistisk mellan varven, speciellt när det kommer till att skriva här på bloggen. Meningarna måste vara perfekta innan jag publicerar det jag skrivit! Jag kan sitta här och ändra texter i evigheter! Ibland är det så fruktansvärt svårt att hitta de där rätta orden som passar in i sammanhanget... de där orden som sätter huvudet på spiken, som får andra att förstå precis vad man menar! Jag brukar fundera en bra stund tills jag hittat dem och fått ihop meningarna på ett bra och intressant sätt, så att den röda tråden följer genom hela inlägget. Detta är verkligen en sjukt jobbig egenskap jag har. Att jag sitter och ändrar och ändrar och ändrar och ändrar det jag skrivit och ändå inte blir nöjd. Det tar verkligen tid och energi. Men tack och lov så är det inte alltid så. För då hade jag nog inte skrivit så mycket här överhuvudtaget. Ibland går det faktiskt som på räls och jag spottar ur mig en massa ord som blir till ett bra inlägg. De gångerna är det riktigt kul att skriva!
Men trots att jag ibland kan bli lite irriterad på min perfektionism, så ser jag ändå detta som en bra övning när det kommer till mitt utvecklande i mitt skrivande.

Res dig upp och gå

Nu när stjärnorna solen och månen
packats ner och gjort natten helt blind
nu när hela havet tömts
medan Gud hängt i det blå
och sett på
res dig upp och gå

Nu när lakanen vridit sig och svettats
över en morgondag du inte vet nåt om
nu när det inte finns nåt annat än en billig tröst att få
ändå
res dig upp och gå

Res dig upp och gå
du har gjort vad du kan
sluta tro på dom som säger det måste va en kamp

Nu finns inget kvar för dig att vinna eller slå
hela himlen sjunger res dig upp och gå

Nu när fiaskot har ställt sig vid din sängkant
och hans tjänare har tagit dina mått
nu när du visat vem du är
och bara vädjar om ridå
det är då
du ska resa dig och gå

Res dig upp och gå...

Nu när till och med de närmaste tvivlar
och förgiftar dig med sina goda råd
nu när vägen som är din
är för smal för att stå
två på
res dig upp och gå

Res dig upp och gå...


Text och musik: Tomas Andersson Wij

Ett riktigt brev med frimärke

Tänk att få upptäcka att det ligger ett kuvert med ens namn på i brevlådan. Tänk att få sprätta upp det där kuvertet med en brevkniv och att med spänning få ta upp brevet i sina händer och läsa det, rad för rad... och få reda på de där personliga sakerna som inträffat i brevavsändarens liv. Om kärleken, äventyren, missödena, tankarna och planerna.

Är inte det alldeles underbart så säg?

Dock så inträffar det på tok för sällan, så när jag väl får det där efterlängtade brevet så tjuter jag av lycka!
Tack Pernilla för dina rader till mig, det gjorde mig riktigt glad! Snyggt kort på kungen också! Jag ska svara dig snarast.

Det kan ju vara lite klurigt att avsätta tid till brevskrivande, men det är faktiskt något som jag har tänkt mer och mer på. Och vill verkligen få rutin på. Så håll ut go vänner, snart kommer ett brev på posten till dig!

Ni som läser det här, hoppas jag förstår min invit till er att börja skriva brev till mig! ;)

Jag får inte till det.

Hejhej! Jag försöker skriva ett långt och innehållsrikt inlägg om mitt liv de senaste veckorna. Som kretsat kring en ganska stor och ny grej. Men jag får inte till det! Så jag sparar det i utkastet tills vidare.

Goda råd från Rikard Wolff!

Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet det fortfarande inte.

Får ur mig lite skit!

Ibland kan jag bara spy på den här att-vara-så-himla-speciell-hetsen! Man vill synas, ha bekräftelse, leva ett annorlunda liv, vara omtyckt, ha många vänner, vara snygg usw.
Ok, alla behöver vi ju bekräftelse, även jag. Men i dagens samhälle verkar detta behov vara oändligt! Facebook och bloggarna tar över våra liv. Istället för att leva dem, så måste vi berätta för världen vad vi gör hela tiden! Jag njuter av livet, uppdaterar jag min fb med och så sitter jag inne på internet. Hur mycket njuter jag av livet då??!
Vem bryr sig egentligen om vad jag gör och hur mycket bryr jag mig om vad andra gör hela tiden? Vi tror att vi är så himla speciella och så stora på denna jord. Men egentligen är vi bara som små utdragna fisar i rymden. Med någon slags mening, ändå. För det tror jag ju någonstans, att det finns någon mening med våra liv. Ibland tvivlar man ju på det också, men om det inte vore så så skulle ju allt vara fantastiskt (bedrövligt) meningslöst!
Jag är också fast i detta bekräftelse-träsk, "surprise"! Men jag vet om det, och tänker göra något åt det! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag tänker ta en paus från detta förbaskade internet! Börjar med några dagar och sen får vi se hur det går. Det bästa vore ju att flytta ut till en stuga i skogen, där inget internet finns. Men, utmaningen blir väl desto större om jag bor kvar i stan, så därför tänker jag göra det.
Suck. Suck. Suck. Ja, jag suckar över de här sjuka i-landsproblemen som vi skapar oss! Men det kanske bara är jag? Som är född i fel tid (eller fel land)?

Den som söker hon finner...

Det är lördag och kulturnatt i Norrköping. Jag och en barndomsvän som jag inte har träffat på flera flera år bestämmer oss, efter att ha fikat på gubbens trädgård, för att gå till s:t Olai kyrka. Det är "ligga i bänken mässa" och klockan är 23.00.
Därinne är det varmt. Det luktar stearinljus. En kärleksfull och behaglig stämning omfamnar oss där vi går i mittgången. Vi går förbi bänkar som ser tomma ut, men när vi tittar närmare ser vi folk som ligger på rygg i dem. Fina ljus i harmoniska färger cirkulerar runt på väggar och tak, på ett lugnt och behagligt sätt. Orgeln börjar spela och Lisa Tilling tar ton. Det är vackert och stämningsfullt. Vi lägger oss i bänkarna vi också och lyssnar. Ljuvligt.
Efter en stund är allt slut. Och ut går vi som två nya människor, påfyllda med kärlek.
Vi skiljs åt. Ute är det kolsvart. Jag går förbi ett gammalt antikvariat som är öppet och beslutar mig för att gå in. Jag kommer genast att tänka på Bodil Malmstens bok "Priset på vatten i Finistère" som jag varit ute efter sedan en tid tillbaka.
Jag går fram till gubben med det långa skägget samlat i en fläta som står bakom disken och samtalar med en kund. Jag väntar tålmodigt på min tur. När kunden går vänder han sitt ansikte till mig.
Jag frågar honom om han vet om de har Bodils bok som utgått ur sortimentet i vanliga bokhandeln. Han sticker till mig en liten lapp där det står en internetadress där man kan söka efter alla möjliga tänkbara böcker. Han säger att det alltid går att få tag på böcker som utgått ur sortimentet, det gäller bara att leta på rätt ställen. Det borde finnas ett exemplar av denna bok på pocketavdelningen, tror han. Antingen på rad 1 eller 3. Jag tackar och går hoppfullt till avdelningen med pocketböcker.
Väl framme kastar jag några stressade blickar på hyllorna... men det hinner bara gå några sekunder, då jag får syn på den bekanta pärmen! Jag tar tag i den lite slitna boken och tittar på framsidan. Det är den! Vilken lycka! Jag har funnit den! 

Snyggt!

Denna snygga ring funderar jag på att införskaffa. Från H&M. Bara så att ni vet. 

Blåtira

Åh, jag har världens största blåtira under mitt öga! Ser ut som att jag har blivit slagen av en elak man. Men det är min hund som står för detta. Och hon är ju egentligen världens snällaste, men är man valp och vill bita på det mesta även min känsliga hud under ögat så kan det gå såhär när man är lite busig och uppspelt. Min förhoppning är bara att detta ska lägga sig så snart som möjligt. Men tänk om typ något blodkärl spruckit för evigt så att jag alltid kommer att vara jätteblå under ögat? Hemska tanke!

Funderar på att klippa mig såhär:

Skulle det passa mig?

Dagens musiktips:

 "My baby just cares for me" av Nina Simone

Dimmiga minnen

Åh, jag kommer ihåg en blogg som jag läste för länge sedan som jag inte minns namnet på. Jag minns dock att jag sträckläste den. Satt uppe på nätterna och läste långt långt tillbaka i den. Kanske att jag gick på gymnasiet då. Innehållet är lite dimmigt, men jag tror att det var en svensk tjej som blogga om sitt liv i Frankrike? Någonstans utomlands var det iallafall. Och en favoritpryl hon hade var en krokodil med rosa klackskor. Hon skrev på ett väldigt igenkännande och naket sätt. Med mycket humor. Det var enkelt att hänga med och det kändes typ som att man kände henne, vill jag minnas.
Men idag har jag ingen aning om vad bloggen kan tänkas heta, eller om den ens finns kvar. Det enda jag har att gå på är krokodilen med klackskorna.
Det känns faktiskt lite tråkigt, för det vore så fantastiskt roligt att hitta denna blogg igen. Jag hittade dock krokodilen efter många sökningar men inte bloggen. Såhär såg den ut iallafall, är jag helt bergis på:

Det är konstigt hur vissa minnen bara kan ploppa upp i huvudet en dag utan att man egentligen förstår varför.