Ibland känns det som att det är lättare att drömma än att låta drömmen gå i uppfyllelse.
Man längtar till något, förväntar sig att det ska bli skitbra och att livet bara ska flyta på sådär fint som det gör när en dröm går i uppfyllelse.
Men sen när väl den där dagen kommer, då drömmen blir till verklighet, så blir det inte alls som man har tänkt sig. Den där euforiska lyckokänslan infinner sig inte riktigt, för man inser inte att det är NU som man har kommit dit. Dit man längtat till så länge. NU är det på riktigt. Det är ett ypperligt tillfälle att NJUTA av NUET. Men istället för att göra det så tänker man "men var det bara det här"...?
Nuet nu, känns ju precis som det kändes igår och i förrgår och gårdagen efter det.
Men tänk om nuet som det känns nu alltid kommer att kännas såhär, även om 40 år.
Och då menar jag nuet som en gnagande otillfredställelse, en suktan efter något mer, något större, något bättre.
Med risk för att låta klyschig så tror jag faktiskt att man kommer att känna så ända tills man lär sig att se det stora i det lilla, se tillfällena av lycka, njuta av de drömmar man uppnår, uppskatta sig själv och uppskatta det som händer NU där man befinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar