The busdriver and me

Nu ska vi se... när ägde detta rum som jag ska berätta om?... hmm... jo i lördags morse.

Klockan var 06.15 och jag stod och väntade på att bussen skulle komma. Det var dökallt ute så jag ville bara in i bussen och värmen. 5 min gick. Vart fasen är bussen??? Den skulle ju vara här för länge sen!!! Ytterligare 5 min gick! Va F*N! Nu blir jag helt tokig! Vart är bussen?!!! Och så passerade 10 min. Kvinnan som stod bredvid mig började att prata med mig "Jaha det verkar som att bussen inte tänker komma idag". Jag kunde inte annat än hålla med. 1 min senare efter detta uttalande bestämde sig kvinnan för att gå. Men jag stod envist kvar. Jag tänker bara inte gå hela vägen till sjukhuset härifrån! Jag såg kvinnan vända sig om för att försäkra sig om att bussen inte var på väg. Och det var den inte. Men när kvinnan var bortom synhåll skymtade jag ljusen från bussen. Halleljuah, äntligen! Tänkte jag. Men samtidigt kände jag irriation över denna urusla busschaufför som inte kunde passa tiderna.

När jag steg på så frågade jag varför han var så sen? "Bussen gick sönder, så jag fick vänta i 20 min på att de skulle köra ut en ny". "Jaha, vad träligt". Jag kunde ju inte skälla på honom nu, det var ju inte hans fel.
Han körde riktigt snabbt för att hinna ifatt tiden. Inte en enda människa satt på bussen mer än jag. Och inte en enda människa plockade han upp längs vägen. Efter halva vägen började han att snacka med mig.
"Ska du av vid vasaplan eller ska du till sjukhuset?"
"Till sjukhuset".
"Alla har nog gett upp som skulle med denna buss för att jag var så sen".
"Ja"!
"Nu ligger jag bara 10 min efter i tiden".
"Mmm".
"Ja det var ju inte mitt fel att bussen gick sönder, de flesta skulle skällt ut mig men du är ju iallafalla mänsklig"
"Haha, ja men det var ju faktiskt inte ditt fel".
Nu var vi framme.
"Hoppas att du nu hinner till det du ska göra"!
"Jadå, ingen fara"!
"Hejdå"!
"Hejdå"!

Detta var verkligen mitt längsta samtal jag någonsin har haft med en busschaufför (och även mitt längsta blogginlägg). Det kändes en aningens konstigt att det bara var han och jag i bussen och att han pratade med mig hela vägen. Men samtidigt så är det ju trevligt med spontanprat. Det är faktiskt lite Norrland över det, spontanprat okända människor emellan. Jag tror att Sveriges befolkning skulle behöva lite mer sånt!