Det har varit en riktigt jobbig kväll på jobbet denna lördag. Vårdtungt, svårt sjuka och stressigt. Man vet aldrig vad som väntar en innan man far till jobbet och när man väl är där kan en lugn stund vända lika fort som den kom och bli sjukt jobbig och stressig. Ibland känns det så otacksamt att slita ut sig för detta jobb. Vem tackar en den dag man har pajat ryggen eller gått in i väggen?
Den patientgrupp som är bland de mest otacksamma att hjälpa är alkolisterna som inte vill förändra deras livsstil. Deras levrar är helt förstörda, men de fortsätter ändå att dricka och kommer till oss via akuten gång på gång. De har blivit erbjudna hjälp till att sluta men vill inte ta den. Tillslut kommer de in till oss helt medvetslösa och kan inte göra något själva, de har buken full av vätska och har inte lång tid kvar att leva.
Vad tjänar det till när loppet redan är kört att vi på avdelningen ger dem dropp, mediciner, torkar deras skit och sliter ut oss när det inte hjälper dem. Vi lindrar bara eländet som konstant finns där. När vi sedan lindrat färdigt för ett tag dröjer det inte länge innan de kommer in igen. Alkholen har helt tagit över deras liv. Och vi kan inte göra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar