Magiskt

Snöklädda granar passerade fort utanför fönstret. Det började att skymma.
Bilen stannade. Ute var det kallt. Andetagen blev till ånga och kinderna tycktes få rosiga kinder med en gång. Framför oss stod en vacker röd herrgård med vita knutar.
Vi gick förbi den och fortsatte in mot skogen. Snön på marken var nedtrampad. Lyktor hängandes i träden lyste upp vår väg.
Skogen kändes hemlighetsfull, som i en saga. Vi gick djupare in.
Tillslut kom vi fram till små hus, gjorda av timmer. Inuti varje hus sken stearinljusen. I ett av dem sprakade brasan och en äldre liten kvinna satt i en gungstol och vilade. Hon såg ut att vara tillfreds med livet. Nedanför hennes fötter låg en hund och sov.
I ett annat hus såg man spår av en gammal skola. De små skolbänkarna var handgjorda och framme vid svarta tavlan låg en vit krita kvar. Det var tomt på barn. Mittemot låg en liten kyrka. Inne i kyrkan fanns små bänkar och en liten talarstol. Man fick passa sig så att man inte slog huvudet i taket. Många ljus var tända och spred ett välbehag.
Det sista huset var en sovsal. Därinne var det flera små bäddar gjorda av trä och halm. Även här inne var det tomt. Ute sken månen och stjärnorna. En bit bort i skogen stod en äldre, liten och rund man med ett långt skägg. Han såg upptagen ut och höll på att tälja på något. Intill honom låg det en släde.
Vi gick tillbaka den väg vi kommit på. Lyktorna brann fortfarande och det hade börjat att snöa. Känslan inombords var varm och magisk.